För några timmar sen genomförde 18 republikanska senatorer ledda av guvernör Scott Walker en kupp här i Madison. Genom att dela upp det ursprungliga budgetförslaget i två delar blev det plötsligt möjligt att rösta igenom det ytterst kontroversiella förslaget om att ta bort fackens rätt till kollektiva förhandlingar. De fjorton demokratiska senatorer – The WI-14 – som genom sin exil i Illinois i över tre veckor förhindrat omröstningen stod helt maktlösa då 18 män fattade beslutet som i ett klubbslag förde demokratin 50 år tillbaks i tiden.
Den senaste månaden har varit tumultartad – minst sagt. Omskakande och skrämmande nyheter från Libyen har varvats med dagliga rapporter från Madisons Capitol som haft världens blickar på sig. Vad är det som pågår här egentligen, frågar sig vän av ordning? Låt mig försöka ge en bild av hur jag uppfattat denna politiska konflikt som råkade inträffa just då vi hade anlänt hit till Madison. Det har varit en månad med otaliga samtal med lärare, kollegor på universitetet och grannar då jag försökt förstå den historiska bakgrunden till situationen och det sociala och politiska sammanhang som ramar in sammanhanget. Jag har också försökt följa vad såväl lokala, nationella som internationella medier rapporterat om händelserna. I kväll besökte jag för första gången insidan av Capitol och talade med arga, men också beslutsamma Madisonbor.
En utgångspunkt är att Madison är speciellt för att vara USA. Ofta hörs berättelser om hur studentrevolterna 1968 hade sitt amerikanska epicentrum här. Inte ens McCarthy som bedrev hetsjakt på allt som kunde associeras med socialism vågade komma hit – till sin hemstad. Madison är mao (!) väldigt progressivt, politiskt liberalt och vänligt inställt till facket – åtminstone med amerikanska mått mätt. De sociala reformer som betecknas som ”The New Deal” i mitten av trettiotalet och som innebar stöd till arbetslösa, fattiga och reglering av finansmarknaden skrevs till stora delar här i staden.
Detta liberala arv till trots valde Wisconsin i höstas en republikansk senator till ämbetet. Det sägs att Scott Walker hämtade sitt stöd i norra delen av delstaten och i Milwaukee, en mångmiljonstad en dryg timme här ifrån Madison. I början av mars lade Walker så fram sitt omstridda förslag: I finanskrisens spår hade delstaten en stort budgetunderskott och för att avhjälpa detta presenterades en ”budget repair bill” som innebar en mängd besparingar framför allt för de statligt anställda som lärare, vårdpersonal och busschaufförer vilka skulle få radikalt sänkta löner, pensioner och få betala stora delar av sin sjukförsäkring själva. Dessutom ville Walker privatisera en mängd statligt ägda företag och funktioner. Men framför allt ville han avskaffa rätten för de fackligt anslutna att förhandla kollektivt. Hans argument för detta var att facken genom dessa rättigheter kunde blockera nödvändiga beslut om neddragningar och besparingar. Detta förslag besvarades av facken och demokraterna i senaten med ett ja i fråga om de ekonomiska neddragningarna, men ett resolut nej när det kom till de demokratiska rättigheterna. I tiotusental har människor från hela landet i över tre veckor – dag som natt – mött upp i och runt stadens Capitol för att uttrycka sin politiska vilja – Kill the Bill! Upprördheten är stor. Alla jag talar med ”skäms” för sin guvernör och många även för sin nation som man menar nu tagit steget fullt ut och blivit US Inc. – ett företag där ALLT är till salu. Uppbackad av Tea Party-rörelsen och mäktiga multimiljardärer som bröderna Koch har Walker inte backat en millimeter från sitt förslag. Förslag till förhandling har konsekvent nekats. Det som från hans sida beskrivs som en nödvändig ekonomisk sanering kallas från hans motståndare för ett ideologiskt dråpslag. Med ekonomin som förevändning avskaffas den lilla möjlighet som finns till motstånd och balansering av storföretagens maktmonopol.
Kampen, engagemanget och solidariteten hos de som protesterat mot Walker har varit gripande att följa på så nära håll. ”This is what democracy looks like!” har talkörerna skanderat på Capitols trappa, då de visat sitt stöd för lärare, sjuksköterskor och andra som beskrivits som samhällets stöttepelare. Så kom då kuppen i kväll. Walker Inc. har fått igenom sitt förslag och i och med tudelningen indirekt erkänt att saken inte handlar om pengar. Det handlar om ideologi och makt. Arbetarna kommer fortsätta att kämpa för sina rättigheter, men den 9:e mars kommer minnas som en svart dag för demokratin.
Tack för rapporteringen!
Som du skriver så var demokraterna och fackliga organisationerna beredda att acceptera neddragningarna. Att upphäva den kollektiva förhandlingsrätten är alltså ingen förutsättning för att balansera statsbudgeten, som det officiella motivet har låtit. Walkers lag är istället uppenbart ägnad att – av politiska och ideologiska skäl – pulvrisera de fackliga rättigheterna och förutsättningarna för en framgångsrik facklig organisering. Några ytterligare punkter från New York Times understryker hur detta sabotage är själva syftet:
”It requires most unions to hold votes annually to determine whether most workers still wish to be members. And it ends the state’s collection of union dues from paychecks.”
Delar av lagen är ett klart brott mot både FN-stadgan och ILO:s kärnkonvention, som USA dock aldrig ratificerat. Utgången i striden påverkar förutsättningarna för samma kamp i andra delstater såväl som här i Sverige. Internationell solidaritet är avgörande!