Harlings

Halli hallå!

Jag har genom min kära moder fått veta att människor har hört av sig till henne och talat om att de undrar hur det är för mig i det förlovade landet. Här kommer en liten (eller stor) update om hur jag har det. Jag kommer också att skriva lite vad vi gör på dagarna.

Jag har, som de som har läst mitt tidigare inlägg vet, haft det lite svårt med kompisar och så. Nu är inte det ett jättestort problem längre, mitt problem med skolan nu är att jag tycker det är lite tråkigt (!), om man nu kan kalla det ett problem… Jag har nu vänner och har börjat i fotboll, dock längtar jag fortfarande tillbaks till Sweden. Jag tränar fotboll varje tisdag och torsdag och i vår senaste match gjorde jag vårt enda mål. På en vanlig dag så går vi i skolan, vi åker också någonstans ungefär 2 gånger per vecka; en av helgdagarna och en vardag. Två favoritställen är Harbor Athletic Club, var Elsa dansar balett och vi simmar tillsammans, och Children’s Museum (som vi visserligen inte har varit på på en månad, men som vi åkte till i princip varje vecka innan det).

För några timmar sen genomförde 18 republikanska senatorer ledda av guvernör Scott Walker en kupp här i Madison. Genom att dela upp det ursprungliga budgetförslaget i två delar blev det plötsligt möjligt att rösta igenom det ytterst kontroversiella förslaget om att ta bort fackens rätt till kollektiva förhandlingar. De fjorton demokratiska senatorer – The WI-14 – som genom sin exil i Illinois i över tre veckor förhindrat omröstningen stod helt maktlösa då 18 män fattade beslutet som i ett klubbslag förde demokratin 50 år tillbaks i tiden.

Den senaste månaden har varit tumultartad – minst sagt. Omskakande och skrämmande nyheter från Libyen har varvats med dagliga rapporter från Madisons Capitol som haft världens blickar på sig. Vad är det som pågår här egentligen, frågar sig vän av ordning? Låt mig försöka ge en bild av hur jag uppfattat denna politiska konflikt som råkade inträffa just då vi hade anlänt hit till Madison. Det har varit en månad med otaliga samtal med lärare, kollegor på universitetet och grannar då jag försökt förstå den historiska bakgrunden till situationen och det sociala och politiska sammanhang som ramar in sammanhanget. Jag har också försökt följa vad såväl lokala, nationella som internationella medier rapporterat om händelserna. I kväll besökte jag för första gången insidan av Capitol och talade med arga, men också beslutsamma Madisonbor.

En utgångspunkt är att Madison är speciellt för att vara USA. Ofta hörs berättelser om hur studentrevolterna 1968 hade sitt amerikanska epicentrum här. Inte ens McCarthy som bedrev hetsjakt på allt som kunde associeras med socialism vågade komma hit – till sin hemstad. Madison är mao (!) väldigt progressivt, politiskt liberalt och vänligt inställt till facket – åtminstone med amerikanska mått mätt. De sociala reformer som betecknas som ”The New Deal” i mitten av trettiotalet och som innebar stöd till arbetslösa, fattiga och reglering av finansmarknaden skrevs till stora delar här i staden.

Detta liberala arv till trots valde Wisconsin i höstas en republikansk senator till ämbetet. Det sägs att Scott Walker hämtade sitt stöd i norra delen av delstaten och i Milwaukee, en mångmiljonstad en dryg timme här ifrån Madison. I början av mars lade Walker så fram sitt omstridda förslag: I finanskrisens spår hade delstaten en stort budgetunderskott och för att avhjälpa detta presenterades en ”budget repair bill” som innebar en mängd besparingar framför allt för de statligt anställda som lärare, vårdpersonal och busschaufförer vilka skulle få radikalt sänkta löner, pensioner och få betala stora delar av sin sjukförsäkring själva. Dessutom ville Walker privatisera en mängd statligt ägda företag och funktioner. Men framför allt ville han avskaffa rätten för de fackligt anslutna att förhandla kollektivt. Hans argument för detta var att facken genom dessa rättigheter kunde blockera nödvändiga beslut om neddragningar och besparingar.  Detta förslag besvarades av facken och demokraterna i senaten med ett ja i fråga om de ekonomiska neddragningarna, men ett resolut nej när det kom till de demokratiska rättigheterna. I tiotusental har människor från hela landet i över tre veckor – dag som natt – mött upp i och runt stadens Capitol för att uttrycka sin politiska vilja – Kill the Bill! Upprördheten är stor. Alla jag talar med ”skäms” för sin guvernör och många även för sin nation som man menar nu tagit steget fullt ut och blivit US Inc. – ett företag där ALLT är till salu. Uppbackad av Tea Party-rörelsen och mäktiga multimiljardärer som bröderna Koch har Walker inte backat en millimeter från sitt förslag. Förslag till förhandling har konsekvent nekats. Det som från hans sida beskrivs som en nödvändig ekonomisk sanering kallas från hans motståndare för ett ideologiskt dråpslag. Med ekonomin som förevändning avskaffas den lilla möjlighet som finns till motstånd och balansering av storföretagens maktmonopol.

Kampen, engagemanget och solidariteten hos de som protesterat mot Walker har varit gripande att följa på så nära håll. ”This is what democracy looks like!” har talkörerna skanderat på Capitols trappa, då de visat sitt stöd för lärare, sjuksköterskor och andra som beskrivits som samhällets stöttepelare. Så kom då kuppen i kväll. Walker Inc. har fått igenom sitt förslag och i och med tudelningen indirekt erkänt att saken inte handlar om pengar. Det handlar om ideologi och makt. Arbetarna kommer fortsätta att kämpa för sina rättigheter, men den 9:e mars kommer minnas som en svart dag för demokratin.

Lite mer än en månad in i vår självvalda exil börjar saker och ting sätta sig riktigt fint. Rutiner som skolor, våra jobb och snöskottning, handling, städning etc har landat i vår vardag på ett nästan overkligt enkelt sätt. Då skall det också tilläggas att vi inte är familjen ordning och reda. Vet inte om det är av oförmåga eller kvardröjande vuxenfobi men ett hårt strukturerat familjeliv med styrande rutiner har aldrig blivit vårt sätt att vara.

Det stod emellertid tidigt klart att en resa som denna, med så mycket nyheter, utmaningar och svårigheter skulle kräva ett tryggt vardagsliv för våra barn. Detta hade vi läst om på andra bloggar och resonerat kring hemma i soffan på Röd. De vanor som vuxit fram kring mat, lek, och regler kring tex spelande på dator fann vi inga skäl att ändra på. Likaså var sagostunden på kvällen en instutition som kanske till och med skulle få mer tid och engagemang.

Jag tror att detta varit en klok strategi. Självklart är det svårt att veta vad som är orsak och verkan, men förmodligen har ovanstående i alla fall bidragit till att barnen trivs bra här i Madison. En viktig anledning har också varit skolan. Vi har haft tur med Crestwood, som är en skola med stort engagemang och erfarenhet av barn som är ”annorlunda”. I sin egen takt tillåts våra barn delta i skolarbetet och uppmuntras till såväl sociala kontakter som engagemang i sitt lärande. Jag tror man skulle kunna kalla skolans övergripande arbetssätt för inkluderande. Denna goda tanke, som inte tar sin utgångspunkt i en given norm och därefter integrerar elever till denna norm – utan istället försöker vidga normaliteten till att omfatta klassens naturliga variation av olikheter, denna tanke tycks på många sätt omsättas i praktiskt arbete här på Crestwood. Givetvis finns också mycket som tyvärr pekar i motsatt riktning. Tidig selektion, nivågruppering, ett evigt testande av eleverna, samt framför allt en i grunden starkt förankrad tävlingsmentalitet tror jag försvårar detta inkluderande arbete. Istället för att sporras av nyfikenhet och inre motivation (nåja – även detta är förstås en naiv konstruktion), uppmanas eleverna, direkt och indirekt att jämföra sig med andra och att prestationer alltid skall bedömas utifrån en given måttstock. Dessutom skapar ett auktoritärt system och överdrivet svassande för vuxna en drivkraft där yttre belöningar betonas. Vid samtal med amerikanska föräldrar bekräftas det självklara i att tävlingen som den mest avgörande motorn. Några grannar tog upp den klassiska devisen: ”For an american is it not an achievment to win silver – instead you loose gold!” som exempel på hur detta tänkande genomsyrar varje liten mikrodel av det amerikanska samhället.

På många sätt speglar dessa normer och arbetssätt i skolan vad som händer på andra håll i samhället. USA har påverkats mycket av händelserna efter den 11:e september 2001 och många talar om att pressen på de som inte passar in i den urtypiska amerikanska självbilden har ökat. President Obama talade i sitt ‘State of the Union’-tal förra veckan om att vi (!) nu befinner oss i ‘The Sputnik moment of our time’, vilket var ett sätt att betona stora satsningar på skolan av en speciell anledning: att vinna det inofficiella VM i utbildning. Förra gången den sovjektiska Sputniken satte fart på det amerikanska skolsystemet 1957, innebar det genomgående satsningar på naturvetenskap och matematik på bekostnad av språk, humaniora och samhällskunskap. Mycket talar emellertid för att dessa satsningar inte ledde till ”bättre” kunskap i de amerikanska skolorna, utan istället betonades det enkelt mätbara, det rationella och ”naturliga” på bekostnad av kritiskt tänkande och reflektion. Magnus Hultén skriver en tänkvärd text om detta i nättidskriften Skola och Samhälle. Det finns nog en del som talar för att den våg av ‘benchmarking’, ‘early intervention’ och ‘high stakes – testing’ som tycks dominera den amerikanska skolan idag är en utveckling som vi bara sett början på – även hemma i Sverige.

Februari inleddes med snöstorm här i Madison. Skolorna var stängda i onsdags och efter mycken skottning byggdes snögrottor och på det följde säsongens snöigaste snöbollskrig. Föräldralaget förlorade förstås… (fler dramatiska bilder i galleriet, krigskorrespondenten utan allvarliga skador)

Vi har besökt ett speciellt ställe här i Madison som heter Vilas Park. Det är först och främst en stor och fin park, som ligger vid sjön Lake Wingras strand, mycket centralt i stan. Dessutom finns här ett Zoo som härbergerar allt från Giraffer, Isbjörnar och Tigrar till enorma Anakondor och söta sälar.

Det bästa av allt är att det är gratis! Hur kan detta komma sig, här i kapitalismens förlovade land – frågar man sig som skeptisk svensk? Jo grundarna, familjen Vilas ställde 1904 som krav för sin enorma donation att parken för evigt skulle vara gratis att besöka. Om det var av socialistisk övertygelse eller inte kan få vara osagt, men trevligt är det! Kanske skall man dock flika in att djur i bur alltid gör mig kluven. Fabian likaså. Vi fick dock förklarat för oss att djuren ingår i återplanterings- och reproduktionsprogram över hela världen. En liten lisa för ett gäng djurvänner.

Alldeles brevid Zoo:t  ligger också en liten damm där man vintertid kan åka skridskor. Här finns också en värmestuga där man kan hyra skridskor och köpa varm choklad. Hit har vi redan hunnit ta oss två gånger; första gången med familjen House, då Elsa lärde sig sin första engelska fras: Jackie-come on!, och den andra gången i går då vi invigde våra nyinköpta långfärdsskridskor (märkligt att behöva åka till USA för att äntligen få köpt svenska långfärdsskridskor!). Barnen spelade hockey och vi hade en iskall, värmande söndagseftermiddag…

Martin halkar runt

Hej, detta är mitt första inlägg här på bloggen och jag tänkte skriva lite om skolan och landet till en början. Så håll till godo!

I skolan har jag det just nu lite jobbigt; min klass är väldigt stökig och på rasterna går jag runt själv. Min fröken tyckte jag till en början var lite auktoritär men efter nån vecka omvärderade jag henne; hon är en bra och snäll lärare som tvingas bli lite, jag kan inte hitta ett ord men ni förstår säkert.

Och så var det landet ja, detta märkliga land. Det som är bättre är: ehh, ja, just det, vad är bättre? Ja, jag vet inte om något är direkt bättre, men vi har ett fint hus och trevliga grannar. Det som är sämre är ju klassen, skolan och att alla kör stora bensinbilar, även vi, man får lite dåligt samvete…

Hej då!

P.S. Var inte oroliga, jag kommer att göra fler inlägg

En av de största utmaningarna för oss inför resan hit var förstås att barnen skulle få gå i amerikansk skola. Ingen av oss hade en klar bild av hur det amerikanska skolsystemet fungerade, med sina federala policies som NCLB eller AYP, liksom alla de tusentals lokala variationer som finns. Jag hade visserligen stött på en hel del studier från amerikanska klassrum, likssom policyanalyser (ofta kritiska) kring hur ett segregerat amerikanskt skolsystem förstärker skillnader mellan de som har och de som inte har, men att orientera sig och sätta sina egna barn i skolan här – det var något helt annat. Vi hade helt klart ett par trumfkort; Tom Popkewitz, min handledare här på UW Madison har en dotter vars barn går på Crestwood Elementary. På samma skola går också familjen Snellmans barn och via de epostkontakter vi haft under hösten kring att hyra deras hus har vi fått klart för oss att Crestwood är en bra skola. En sak som gjorde oss lite nervösa inför ankomsten hit var att vi inte fått ett absoult klartecken om att barnen skulle kunna gå här. De administrativa systemen för enrollment var inte aktiverade, utan vårt enda besked var att anmäla oss på skolan så fort som möjligt när vi var på plats. Så redan andra dagen här åkte vi upp till skolan som ligger ett par minuters bilresa (just det – i det här landet tar man bilen), eller en kvarts promenad från vårt hus.  Vi fick träffa den nye rektorn Mr Guziewski som visade oss runt och efter sedvanligt paperwork fick vi besked om att barnen kunde börja redan efter två dagar. Både jag och Tinna anmälde oss som ”volontärer”, dvs. anhöriga som deltar i skolarbetet och bistår de ordinarie lärarna, vilket är vanligt här i landet.

Vår tanke var att sitta med och översätta så våra barn skulle ha en rimlig chans att hänga med i vad som pågick. Ett problem var förstås att vi har tre barn, men är bara två föräldrar. Efter lite förhandlingar stod det dock klart att Fabian som redan kunde bra engelska antog utmaningen att klara sin skoldag på egen hand. Jag och Tinna turades om att vara i Mrs. Lennoch’s klass (åk.2-3) med Rasmus och i Ms. Palmer’s (Kindergarten) med Elsa. Vi blev snart varse att vi haft tur med skolval, klasser och lärare. Både Rasmus och Elsa blev snabbt varmt välkomnade i sina klasser, fick kompisar och uppmuntrande kommentarer för varje försök att delta aktivt i skolarbetet. Rasterna var (är) oerhört viktiga. På Crestwoods fina och välutrustade skolgård leker barnen i snön och det är befriande för våra barn att få vara jämlika i lekar som inte kräver muntlig kommunikation. Leken ”Jage” (Kull, Tafatt, etc) kallas här för ”Tag” och leks på precis samma sätt som hemma i Sverige.

Fabian har förmodligen haft minst tur med sin klass. Hans fröken Ms. Miller är en klok och erfaren lärare som verkligen gillar honom, men klassen är ganska stökig och klimatet i klassrummet är inte alltid vänligt. Saknanden efter klassen hemma i Myggenäs och Fabians fantastiska fröken Lotta är stundtals väldigt stark.  När vi summerar de första två veckorna måste vi dock säga att ”skolstarten” gått klart över förväntan. Barnen har kämpat, inte alltid haft det så lätt med motivation och förmåga att kommunicera eller förstå, men har ändå redan inkluderats på ett fint sätt. Det är spännande, men också tröttsamt att följa deras skolvardag och vi hoppas att de själva kan skriva inlägg här på bloggen framöver.

Trots att vi är väldigt nya här i Madison har vi redan hunnit med en ordentlig semester. Förra helgen åkte vi norrut med grannfamiljen House, som för övrigt redan första kvällen kom över med blommor och bjöd oss över på snacks. House’s har en stuga utanför lilla staden Minocqua som ligger i Norra Wisconsin i världens sjörikaste område. Det är också ett indianreservat så kasinoskyltarna var som strösslade längs Interstate 51 på vår väg upp. Vi insåg med skräckblandad förtjusning när vi närmade oss att vi befann oss i Fargo-land.

Vi hade packat vår lånade GMC Suburban full med varma kläder och alla längskidor och skridskor vi kunde finna i Snellmans källare. Dessutom mycket god mat och dryck. Snön fullkomligt vräkte ner under de fyra timmar som resan tog så det var ett gäng trötta House’s och Harlings som somnade i stugan sent på fredag kväll. Helgen bjöd på mycket lek, intressanta samtal och framför allt mycket utomhus.Varken jag eller Tinna hade åkt längdskidor sen högstadiet, men utan utan klibbande vallor och skavande pjäxor var nordic skiing ett trevligt återseende. Hela familjen skidade kors och tvärs över sjön framför stugan och på söndagen åkte vi till Minocqua Winter Park där skidåkandet antog seriösa proportioner med mig och Joe skatandes och hela familjen inklusive Elsa åkte fem kilometer.

En annan höjdpunkt som boostade min nostalgi var isfisket. Barnen var inte sena ahänga på när Joe monterade sitt nyköpta fisketält ute på isen och strax stod vi som packade sillar (!) i mörkret och stirrade på tre hål i isen.

Fascinerande nog såg man hur fisken långt därnere nosade på betet och högg. Att säga att det var gott om fisk är en underdrift. Vi fullkomligt håvade in bluegills och abborrar vilka förstås avnjöts till kvällsmat. Föga förvånande var Rasmus den av oss som både var mest engagerad och hade bäst fiskelycka. Hade vi inte stoppat honom hade han säkert stått kvar och fiskat fortfarande!

På kvällarna duschades barnen i engelska genom lekar och bokläsning. Det är svårt att tänka sig en bättre intensivkurs i främmande språk än att leka och umgås. Barnen Alice, Jackie och Charlie var väldigt öppna, nyfikna och tålmodiga med våra barns stapplande försök att kommunicera. Fabian hade som väntat lättast med detta. Han läste t.o.m. sagor för de andra barnen då vi vuxna intog en lyckad Boeuf Bourguignon enligt svenskt recept. Det är lätt att förstå barnens attityd när man lär känna Joe och Lori som är generositet och värme i ett nötskal. Joe är arborist och Lori gynläkare, bor hundra meter från oss i Madison och barnen går alla på Crestwood Elementary.

Här är vi nu. Installerade, uppkopplade och lagom förvirrade. Två veckor har gått sedan vi landade på Dane County Airport utanför Madison och det har varit två mycket, mycket intensiva veckor. Vi ska försöka återberätta en del och visa några bilder från våra första möten med det nya landet.

Resan via München och Chicago tog 17 timmar och var ett första elddop som gick långt över förväntan. Barnen kånkade på sina överfulla handbagage och efter ett par timmars köande i Chicago fick vi äntra landet. Absurda visumregler och Sovjetliknande pappersarbete till trots – vi var på insidan! Framme klockan 10pm, vilket var fem på morgonen för oss så Jussi Snellman, vår vänlige landlord hämtade upp en trött familj på flygplatsen. Läs mer →

Madison är huvudstad i den amerikanska delstaten Wisconsin och huvudsäte för Dane County. Madison är hem för University of Wisconsin-Madison.

Vid 2003 års folkräkning hade Madison 221 551 invånare, vilket gör den till den näst största staden i Wisconsin, efter Milwaukee, och den 77:e största i landet. Räknar man med stadens förorter har Madison närmare 400 000 invånare. Staden utgör en del av United States Census Bureau”Madison Metropolitan Statistical Area”, vilket inkluderar hela Dane County samt countyna Iowa County, Wisconsin och Columbia. Detta storstadsområde hade vid 2006 års folkräkning 543 022 invånare, och var en av de snabbast växande i Wisconsin. Madison-Baraboo Combined Statistical Area hade vid folkräkningen 2006 601 283 invånare.